När han var 15 år så flyttade han till ASJ i Linköping, där han arbetade som lärling vid
busstillverkning.
I februari 1945 utbröt den stora metallstrejken, som omfattade 120000 verkstadsarbetare, under
strejken som varade till juli var Lennart hemma därför att han hade varit anställd för kort tid för
att få bidrag från strejkkassan. Strejken blev ett nederlag för verkstadsarbetarna, som fick nöja
sig med samma lönetillägg som övriga fackförbund erhöll utan strejk.
Lennart köpte en lättviktare, en så kallad 98 kubikare, som han åkte med mellan Linköping och
hemmet, den var begagnad så det var mest problem med den.
Hans arbetskamrat Karl-Erik Bernhard var en trevlig man, han gav mig en chokladkaka första
gången han kom hem till oss. Karl-Erik hade en A-Ford som de åkte med.
1946 flyttade Lennart och Karl-Erik till Södertälje och började på Scania Wabis, efter en tid bytte
han arbetsplats till Astra. Han bodde på Jakob Borgmästares väg. I Södertälje började han med
friidrott i Södertälje IF.
 
MIN BRORS DÖD
På julaftonen 1948 när min bror Lennart och jag inte hade något att göra och det var långt till
julaftonskvällen, kom vi på att vi skulle undersöka om isen var tilläckligt stark på Gransjön för
skridskoåkning och bandyspel. Det var lite snö så det var lätt att promenera när vi gick utmed diket som
leder till den lilla gölen Igelpotten, men där hade vi aldrig spelat bandy så den gick vi förbi och fortsatte till
Gransjön.
Isen låg blank och fin därför att den var snöfri, vi gick ut bredvid varandra, men när vi hade gått ett stycke
kanske ungefär 20 meter så började det att knaka i isen och jag gick ner mig först, min bror var så pass
långt ifrån mig så han gick ner sig i en vak ett bit ifrån mig, så vi hamnade inte i samma vak.
Helge Gustavsson i Häggebo Östergård var ute på gårdsplanen och hörde hur vi ropade från sjön.
Han sände bud till sin närmaste granne Axel Svensson, de hade med sig rep som de kastade ut till mig
som jag kunde ta tag i och de drog upp mig. Då hade Lennart redan sjunkit, så de visste inte att han fanns
där, men de kunde se ännu en vak och jag talade om att Lennart hade varit i den.
Jag fick gå hem till Gustavssons, det var deras son Rune som följde med mig och vi sprang så mycket
som vi kunde för att jag skulle hålla värmen så gott det det gick.När jag kom till dem så blev jag
nedbäddad med varmvattenflaskor för att jag skulle få upp kroppsvärmen.
Under tiden så ordnade räddarna fram en båt så de kunde ta sig ut till vaken och där kunde de ta upp
Lennart, men det hade då gått så pass lång tid att de upplivningsförsök som gjordes var förgäves.
Lennart togs till vårt hem där han fick ligga tills begravningsentreprenören kom någon av mellandagarna
och gjorde liksvepningen och lade honom i en vit kista och forslade honom till Nykils kyrka.
Till mig kom distriktsköterskan, jag fick någon form av medicin och på juldagen fick jag gå hem.
Mor var väldigt uppriven av sorgen efter Lennart, det tog flera år innan hon kom över den. Han arbetade i
Södertälje så vi hade glatt oss mycket åt att han kom hem. Hon hade som vanligt förberret julen med till
exempel bakning, jag kommer ihåg att vi hade en mjölkkruka med bullar, troligtvis hade vi också slaktat
en gris eller också hade vi köpt tillbaka en del av en såld gris.
Begravningen 2 januari blev en minnesvärd stund med en fanborg från Södertälje IF, Lennart idrottade där
med friidrott, den blev också välbesökt av grannar ock folk från bygden.
 
Till början
Till Släktforskning
|
Det här är den första bilden.
